Jag har tyvärr inte velat berättat detta för er. Men i lördags så bet min hund min lossas pappa riktigt rejält i handen.

Han bet han rakt igenom handen vilket gjorde så han fick ett litet hål + en stor reva som man kunde se handens innehåll i.

Det var inte en trevlig syn ska jag säga. Och efter att han hade bitit mig under ögat så jag fick sy så var det dags att bestämma oss för att inte ha kvar han. Det var ganska svårt beslut men vi kunde verkligen inte riskera något mer.

Eftersom vi inte vill avliva han så ska han få flytta tillbaka till sin uppfödare. Det känns ganska tryggt att man vet att han fortfarande lever och har det bra. 

Jag vet inte hur jag ska klara det utan tårar eftersom han förstår ju inte att han ska lämna oss fören han är där.

Det tar mycket mod att skriva detta eftersom så fort någon talar om Atlas blir det alltid gråt i halsen.

Men jag får ha i baktanken att han har bitit så många för att han har varit rädd. Och det blir en hund om den har varit lite extra utstött av andra valparna i hans kull. Så det är tur att det inte vi som har uppfostrat han fel. Utan vissa hundar blir rädd när dom föds upp. Och en rädd hund är inte bra.

Om jag ska ta det lite kort så är Atlas en mycket speciell hund. Visst det säger alla om sina hundar men ni anar inte. Han är super speciell, en guld hund. 

Man kan säga att han är One of the kind.

Jag älskar verkligen Atlas från djupet av mitt hjärta. 

Och alla minnen jag har haft med han.. ja, ni kommer aldrig att få uppleva något liknande ska jag säga.

Han kanske var en liten tönt när han skällde för ingenting, eller var rädd för allting men han är min tönt. Min super gulliga, underbara tönt.

Han är bäst!

Jag kommer sakna dig lillgubben min.